mittkenyaliv.blogg.se

I går satt vi och pratade en del om hur min familj såg ut, och det fick mig att förstå hur mycket jag saknar dom och älskar dom. Min familj består av mig min storebror Viktor mamma och pappa. Och det här inlägget tänker jag ägna till dom. 

Min bror, gud vad vi bråkade när vi var små, det var inte många dagar som gick utan att vi bråkade. Vi ville båda bestämma och ha rätt vilket inte riktigt funkar. Jag var även ett väldigt jobbigt barn, det kan jag erkänna, så fort jag hade tråkigt gick jag och bråkade med min bror. Han kunde sitta lugnt och spela på datorn så kommer jag och bara är jobbig. Stör och är ivägen, bara för att få uppmärksamhet och något att göra, hahah kommer ihåg att jag sa : Jag är lillasyster det är mitt jobb att vara jobbig. Men vi hade även mycket kul, alla familjeresor och utflykter hade vart mycket tråkigare om jag inte hade honom att leka med. Med åren har vi vuxit upp, självklart tjafsar vi fortfarande, men jag litar på honom till 110%. Han har blivit som en bästakompis, någon som förstår exakt vad jag menar när det blir bråk hemma. Någon jag kan larva sönder med och någon jag kan sitta och krama på. Vet verkligen inte vad jag skulle göra utan honom. Han är alltid så lugn och sansad, medans jag kan vara helt utspridd och förvirrad.

Min pappi, pappilito. Min knäppa underbara pappa. Hahah min pappa är 54 år men beter sig ofta som 5 år, så vart min barnslighet kommer ifrån är helt självklart honom. Jag är väldigt lik min pappa, vi vill båda ha det på vårat sätt, och det ska göras som vi alltid brukar göra det. Vilket är helt okej, bara det att vi gör saker olika. Vilket leder till tjafs. Men jag skulle aldrig vilja ha någon annan pappa. Vi kan sitta och bara göra fula grimaser till varandra och skratta ihjäl eller göra mönster i maten, men vi kan också sitta i tv soffan och bara vara, mysa. Det är även han jag pratar med om det är något jag inte förstår som händer i världen. När nyheterna säger ” nu är det krig bla bla bla” så förklarar han alltid, vilket är underbart eftersom jag har väldigt lätt att försvinna till min lilla bubbla även om jag är intresserad och vill lyssna. Han är min lekkamrat men även min lärare. 

Min mammi, min vackra starka mamma. Hon som går upp först på morgonen, tjatar upp en vääääldigt morgon trött dotter, jobbar hårt hela dagen. Lagar världens godaste mat, hjälper mig med allt jag behöver hjälp med. Hon som bara vill det bästa för mig. Hon tjatar och tjatar men bara för att jag ska förstå att allting inte serveras på ett guldfat. Allt hon gett mig under åren är helt otroligt. Förvånas fortfarande över hur hon orkar göra allt. Träna och hålla igång samtidigt som hon har gett mig och min bror ett vackert tak över huvudet, godaste maten i magen och skjutsat mig på alla min hästgrejer. Vilket inte har vart några under åren. Jag älskar att ligga med mitt huvud i hennes knä och ha hennes händer pillandes i mitt hår på kvällarna. Jag älskar hur hennes kramar är det mjukaste någonsin.

 Mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande och låtit mig välja helt fritt om vad jag ska göra i framtiden och mitt liv. Det har låtit mig färga mitt hår till alla möjliga färger och haft det konstigaste klädstilarna. Det har låtit mig välja och bara stöttat mina val, även om de inte alltid gillat dom och för det är jag otroligt tacksam. De är dom som gjort mig till den jag är. Så mycket skit som jag har kastat på dom har de verkligen inte vart värda. Så många som lever utan sina föräldrar här vilket får mig att bara uppskatta mina ännu mer. Och allt man inser att det gör för mig varje dag nu när jag inte bor hemma är otroligt. 

Vi är en familj, vi komplierar varandra, vi tjafsar, vi skriker, vi ställer alltid upp, men vi framför allt älskar varandra. Familj och släkt har alltid och kommer alltid betyda enormt mycket för mig.

 Family is where love begins and never ends.